Tillbaka på (ben-)brottsplatsen

Senaste gången vi var på Irland besökte vi Blarney Castle. Legenden säger att den som kysser the Blarney stone kommer att få ”the gift of the gab”, alltså förmågan att prata med vem som helst om vad som helst. Legenden stämmer.

Vi hängde på låset till slottet för att slippa köa tillsammans med busslaster med amerikanska turister och hade alltså både klättrat uppför hundratals trappsteg, kysst den förbannade stenen som naturligtvis finns längst upp i slottet och klättrat nerför alla hundratals trappsteg strax efter klockan nio en lördag morgon.

Blarney Castle. Löjligt många trappsteg upp.
Copyright: The Horse World of Carro.

Vi hade också vandrat genom trädgården med giftiga plantor. (Varför nöja sig med en hederlig köksträdgård med morötter och sallad när man kan ha giftväxter?) Då såg vi trädet. Ett fantastiskt träd som var som gjort för att klättra i. Klättrar man inte i det trädet har man förlorat hela sitt barnasinne, då är man vuxen på riktigt (och det kommer jag nog aldrig att bli).

Om Carlsberg gjorde klätterträd skulle de se ut så här.
Copyright: The Horse World of Carro.

Jag klättrade upp och klättrade sedan ner. Nemas problemas. Magnus klättrade upp – ungefär två och en halv meter – och hoppade sedan ner. Inte lika problemfritt. Han hade inte riktigt koll på hur högt han hade klättrat, så han landade på raka ben.

Låt mig säga så här: två brutna fotknölar, en vecka på sjukhus i Cork inklusive operation av nämnda fotknölar och en hemtransport med influgen sjuksköterska senare vet vi att både legenden och vår hemförsäkring med extra olycksfallsförsäkring funkar alldeles utmärkt. Magnus har alltid en ice-breaker när han ska prata med okända och vi kan varmt rekommendera Trygg Hansa.

Beviset för att legenden stämmer.
Copyright: The Horse World of Carro.

Nu är vi tillbaka på Irland. Fast vi håller oss borta från klätterträden, om inget väldigt inbjudande träd skulle uppenbara sig, för då kan jag inte garantera att vi låter bli att klättra. Syftet med den här resan är att se den legendariska lagtävlingen Aga Khan Trophy på Dublin Horse Show. Det är inte någon vanlig, simpel Nations Cup. Det kan det ju inte vara när tävlingsklassen har ett eget namn.

Tyvärr är inte Sverige med, så vi kommer att heja på Irland imorgon. Chef d’equipe Rodrigo Pessoa har tagit ut ett starkt lag – där en svensk häst ingår:

Bertram Allen – Molly Malone V
Mark McAuley – Miebello (SWB som ägs av Eva Lundin)
Denis Lynch – RMF Echo
Cian O’Connor – Good Luck

Jag hoppas att det går bättre för dem att komma runt banan än det gjorde för oss att komma till vårt hotell idag. Det gick inte helt felfritt, om man säger så. Hade det varit en ritt på hoppbanan hade vi blivit uteslutna för felridning. Jag försökte nämligen checka in på fel hotell! HUR I ALL VÄRLDEN lyckas man med något sådant? Det är ju som att hoppa en trippelbarr baklänges.

Till mitt försvar ska jag säga att vi bor på en hotellkedja som har flera hotell i den här delen av Dublin. Men ändå!

Det är absolut inget fel på det här hotellet. Förutom att vårt rum ligger så långt från hissen att vi skulle behöva ta en taxi för att komma till rummet, för den promenaden är flera minuter lång. Men det hotellet som jag försökte checka in på var urtjusigt. Det såg ut som att det en gång i världen har varit ett lyxsjukhus eller ett hem för bättre bemedlade. Och det låg precis bredvid tävlingsplatsen. Plus att det kryllade av ryttare där. Jag hade inte tackat nej till att äta frukost med Laura Kraut och Nick Skelton eller William Funnell eller Steve Guerdat.

Fast det var väl lika bra. Jag hade blivit helt star struck.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s