Hur dåligt ska man rida för att det ska klassas som djurplågeri?

En video som har cirkulerat på nätet i några dagar visar en amerikansk amatörryttare som helt klart inte är redo för den nationella Intermediarie II som hon startar i.

Hästen, Vorst D, reds tidigare av den holländska landslagsryttaren Diederik van Silfhout, så det är en riktig läromästare. Själv är hon inte ens mogen för Lätt C. Det ser, ursäkta min franska, förjävligt ut. Hästen är så snäll och så tapper att jag bara vill gråta.

Tydligen får man använda spö på nationella tävlingar i USA. Och det utnyttjar den här ryttaren till max. I kombination med tjongande sporrar i hästens revben. Och tydligen behöver man inte kvala sig upp i klasserna, utan det är bara att starta i vilken klass du vill.

Det pratas så mycket om åtdragna nosgrimmor, rollkur och andra tråkigheter som svärtar ner vår härliga sport, men det här då – rejält usel ridning – var landar det?

Nu fick hon sisådär 52 procent för den här uppvisningen och det får mig att fundera på om domarna såg samma program som jag såg. Varför blåste de inte ut henne? De hade världens chans när hon fattade tyglarna i ena handen och sopade till hästen med spöt med andra handen. (Hon blev tydligen diskad i efterhand – just för överdriven spöanvändning.)

Vems är ansvaret för att hästarna inte ska utsättas för dålig ridning? För det behöver ju inte vara så extremt som det här exemplet visar. Och det sker inte bara på tävling, utan i de egna ridhusen långt ifrån rampljuset. Och vi pratar inte kändisryttarna, utan alla kategorier av ryttare – alla discipliner.

Genom åren har jag sett en del saker av tveksam karaktär. Men vad gör man? Vad säger man när en stallkompis häst kickar efter skänkeln vid varje ridpass? Hur säger man till någon – på ett sätt som inte fryser ut en från stallgemenskapen – att din häst ser förtvivlad ut?

Alla rider inte för tränare, så alla har inte någon som håller en på den smala vägen. Och vi känner alla till det där fenomenet med människor som inte kan ta kritik utan hellre byter tränare än beteende. Så vems är ansvaret för god ridning hemma? Naturligtvis var och ens. Men när folk inte har självinsikten, vad gör vi då?

Uppdatering: Jag vill poängtera att mina observationer är gjorda under många år och inte syftar på någon särskild person i min nuvarande närhet.