Hur i häcklefjäll gick det här till?!

Upprörd är bara förnamnet på mitt tillstånd idag. Annat var det för drygt tre och ett halvt år sedan. Jag hade kommit på en superbra affärsidé. Jag skulle skapa en sajt där folk skulle kunna ladda upp sina filmer där de rider dressyrprogram och så skulle de kunna bli bedömda av riktiga domare.

Glad i hågen satte jag ihop ett koncept. Jag diskuterade med Magnus som är kungligt bra på att designa IT-system och som var den som skulle få prestigeuppdraget att bygga min sajt. Han tyckte att idén var lika bra som jag tyckte. Bara att skriva ihop en kravspec och flödesschema, så kunde kodandet börja.

Innan bygget kunde påbörjas var det en viktig sak som behövde klaras av: godkännande av Svenska Ridsportförbundet att använda deras dressyrprogram. De är ju upphovsrättsinnehavare och även om programmen ligger publikt på webben får man inte publicera dem hur som helst och i synnerhet inte för kommersiella ändamål som var min plan.

Jag ringde till förbundets generalsekreterare Carina Sjöberg som jag kände lite sedan tidigare och presenterade min idé. Hon bad mig skicka den presentation jag hade för hon ville tala med några medarbetare, bland annat marknadschefen. Jag skickade. Och sedan hörde jag inget mer. Idén fick av olika anledningar vila ett tag.

Jag gjorde ett nytt försök. Den här gången fick jag tag på en dressyransvarig som sade att det inte var hennes beslut, utan jag skulle prata med sportchefen Wiveka Lundh. Det tog några veckor, sedan fick jag tag även på henne. Hon bad att få vår affärsplan för att kunna bedöma vad det var hon skulle ta ställning till.

Okej, big mistake av mig. Jag skickade den till henne. Men vad skulle jag göra? Jag behövde ju ha förbundets godkännande för att kunna använda programmen. Dessutom var jag noga med att poängtera att det här var ingen tävling, utan träning, och skulle därför inte konkurrera med förbundet, utan hjälpa dess medlemmar.

Självklart hörde jag ingenting, utan fick själv ringa upp gång på gång för att försöka få ett svar.

Till slut fick jag äntligen tag på Lundh igen. Beskedet jag fick var inte riktigt det jag ville ha. ”Nej, vi vill inte dela med oss av våra program. Och förresten planerar vi eventuellt att göra någonting själva.” Say what?! Det var ju MIN idé! Skulle de ta MIN idé för att göra något själva? Jag blev så paff att jag inte kom mig för att argumentera. Däremot skrev jag, när jag hade samlat mig ett par dagar senare, ihop ett mail till sportchef och generalsekreterare, där jag förklarade min ståndpunkt och att jag förutsatte att de inte utnyttjade min idé eller affärsplan för egen del eller delade till tredje part. Du gissade helt rätt, självklart fick jag inget svar.

Jag kände mig rejält stukad. Jag hade även erbjudit mig att betala förbundet för att få använda programmen, men de ville inte ens lämna ut programmen på licens. Det hade kunnat bli fina pengar som hade tickat in till förbundet. Och de hade inte behövt göra mer än att ge mig kontonumret för att sätta in pengarna.

Så varför är jag så ilsken idag för något som hände för flera år sedan? Jo, jag såg idag att någon har startat exakt en sådan tjänst som jag tänkte ut. Ladda upp en film på en sajt, låt en domare bedöma ritten och få sedan ditt resultat på sajten.

Flera frågor väcktes när jag såg det här:

1. Har det här företaget över huvud taget frågat Svenska Ridsportförbundet om lov att använda dressyrprogrammen?
2. Om de har det, varför får de använda dem och inte jag?
3. Om de inte har frågat om lov, vad tänker Förbundet göra åt saken? Säga ”tough shit” och rycka på axlarna?
4. Vad lär jag mig av det? Fråga inte om lov nästa gång du tänker använda någons immateriella tillgångar så kanske det går vägen.

Arg. Frågande. Besviken. Hur i häcklefjäll gick det här till?